livet är för komplicerat för att förstå det
Känns som man inte gått i skolan på evigheter men om två dagar så är det dags och om ungefär en månad så har vi sommarlov och det är ju helt sjukt vad underbart det ska bli. Okej min vecka har vart bra, det har den faktiskt. Onsdagen var sjukt bra, jag har verkligen lite panik bara okej ingen stor grej men liten sak och sandra jag har snackat med dig jag vet och det räcker men ibland måste man kunna skriva av sig lite mer än att bara säga till en kompis man verkligen älskar och litar på till 100%. Men men det får ta sin tid jag tar dagarna som dom kommer så får jag se vad som händer i framtiden.
När jag ser så nu tycker jag så synd om dig jag kan nästan börja gråta, jag älskar dig det gör jag verkligen speciellt när du är den du egentligen är. Ibland känns det inte som jag känner dig, ibland är det så sjukt jobbigt som man nästan vill dö bara för att man är så himla rädd. Ibland orkar man inte bry sig, ibland är man arg och ibland ledsen men för det mesta orkar jag inte bry mig och det är det bästa det säger hon också. Jag vet ni tror säkert att jag skriver det här bara för att jag ska säga oh vad synd det är om det fanny men ni får tro vad ni vill för just nu skiter jag i norrköoing och det här jävla fittfolket för jag är så trött på er usch! Det är inte världens lättaste sak att prata om ska ni veta, ja jag vet att jag har vänner som jag kan berätta allt för fast ibland kanske inte är rätt tidpunkt, man vet inte vart man ska börja för man skäms så dant att ta upp det och en del kanske inte vill lyssna ja ni man vet ju aldrig? Det är just därför jag skriver ner mina känslor och tankar.
Jag har träffat dig typ fem gånger i hela mitt liv jag vill/ville lära känna dig om jag hade bara fått en bra morfar som kunde bry sig om sina barnbarn och sina barn. Jag får aldrig uppleva det, en gång sa jag till min mamma jag önska anders var min morfar och mamma bara vad tror du jag gör? att jag vill att han ska vara min pappa...
Mamma du är nog den som förstår mig mest <3 det är ett svårt ämne .
När jag ser så nu tycker jag så synd om dig jag kan nästan börja gråta, jag älskar dig det gör jag verkligen speciellt när du är den du egentligen är. Ibland känns det inte som jag känner dig, ibland är det så sjukt jobbigt som man nästan vill dö bara för att man är så himla rädd. Ibland orkar man inte bry sig, ibland är man arg och ibland ledsen men för det mesta orkar jag inte bry mig och det är det bästa det säger hon också. Jag vet ni tror säkert att jag skriver det här bara för att jag ska säga oh vad synd det är om det fanny men ni får tro vad ni vill för just nu skiter jag i norrköoing och det här jävla fittfolket för jag är så trött på er usch! Det är inte världens lättaste sak att prata om ska ni veta, ja jag vet att jag har vänner som jag kan berätta allt för fast ibland kanske inte är rätt tidpunkt, man vet inte vart man ska börja för man skäms så dant att ta upp det och en del kanske inte vill lyssna ja ni man vet ju aldrig? Det är just därför jag skriver ner mina känslor och tankar.
Jag har träffat dig typ fem gånger i hela mitt liv jag vill/ville lära känna dig om jag hade bara fått en bra morfar som kunde bry sig om sina barnbarn och sina barn. Jag får aldrig uppleva det, en gång sa jag till min mamma jag önska anders var min morfar och mamma bara vad tror du jag gör? att jag vill att han ska vara min pappa...
Mamma du är nog den som förstår mig mest <3 det är ett svårt ämne .
Kommentarer
Postat av: saara
höhö eller hur :D
Trackback
